Jag minns det som att det var igår
Kroppen skakar, jag får ingen luft, mina ögon fylls av tårar som aldrig förr, hela kroppen strejkar och gör fruktansvärt ont, hela kroppen slits sönder, jag kan inte lugna mig själv på egen hand, allting faller sönder.
Idag är det ett år sen jag upplevde den värsta dagen i mitt liv. Dagen då jag fick min första ångestattack. Jag har aldrig känt den känslan förr, som att jag verkligen slits sönder inifrån och att det gör fysiskt ont att andas. Jag minns det fruktansvärt tydligt fortfarande och ibland tänker jag på den dagen och det gör fortfarande otroligt ont. Att det värsta tänkbara var nära att hända, att känna den känslan och vara fruktansvärt maktlös, usch.
Dock förde den dagen också med sig ngt positivt. Ngr dagar efter det började min hotellverksamhet här hemma då jag och Rasmus umgicks 3 dygn i sträck, som egentligen aldrig upphört sen dess och vi har sedan dess varit helt och fullkomligt ärliga mot varandra i alla tillfällen som bjuds och det uppskattar jag otroligt mycket! Det är otroligt skönt och underskattat att ha en sån relation som han och jag har, alla borde ha en sån och alla borde ha en Rasmus!
Jag läste dessutom ut Ove igår och grät enormt mycket de sista 20 sidorna och skakade i hela kroppen. Såna böcker är magiska, som får en att fastna så mycket i en bok att man reagerar så kraftigt och boken var en av de bästa böckerna jag någonsin läst! Jag har sovit halvdåligt hela morgonen och nu är tanken att jag lite smått ska börja plugga på den stundande hemtentan som ska vara inne om 1.5 vecka. För första gången på evigheter tänker jag börja i tid! Det ni :)
PUSS
Kommentarer
Trackback
