den förlorade sonen
Jag har idag varit med om bland det sjukaste man kan uppleva, en förlorad bror ringer och väcker en.. och vill träffas; nu, idag, på direkten. Att få ca 1 timme att smälta detta innan man ser ansiktet på någon man inte sett på 13 år är ganska sjukt, abnormt, galet och framförallt, alldeles underbart! Att dela skratt, dela historier och att bara få se hans ansikte, se hur han utvecklats. HELT FANTASTISKT! Vi har samma minspel, samma lugn, samma humor och vi irriterar oss på samma saker och vi är lika envisa. Att dessutom ha samma problem när det gäller lederna i fingrarna... att se sitt eget kött och blod och veta att vi hör ihop. Att vi faktiskt är syskon, bror och syster, på riktigt. Lillebror och storasyster.
Jag trodde innerst inne att jag aldrig skulle få träffa min bror igen, jag hade förlikat mig med tanken för längesen. Men jag inser nu hur mkt jag missat, tack vare en människa som inte ens räknas. Andra chanser är oslagbara och jag är storasyster, till en 15:åring. En 15:åring som har hela livet framför sig, hela gymnasiet framför sig och som har heeeelt andra intressen än vad jag har eller hade när jag var 15 år.
Jag insåg någonstans under de 2 timmarna jag träffade min bror och hans mamma att jag saknat den biten i mitt liv, saknat att veta om att jag har ngt men inte veta hur jag ska få det. Jag har saknat den pusselbiten att känna min bror. Vi känner inte varandra riktigt, men vi är påväg mot att börja lära känna varandra och det är värt allt i världen.
Nervositeten i att äntligen träffa honom och att han inte skulle tycka om mig föräldrades väldigt fort när jag såg bilden han lagt ut på oss på facebook med taggning och texten "Syster :) ". ( kommer lägga upp bilden när jag orkat lägga in den på datorn, vill inte ta den från fb). Det betydde allt och jag insåg att jag alltid tyckt om honom, alltid tänkt på honom och att han ligger mig varmt om hjärtat, precis som hans mamma.
Om vi ska träffas fler ggr? Självklart ska vi göra det. :) jag ser redan framemot nästa gång.
Att en skitvecka kan förändras så fort, tack kära Sebastian/Basse för det!
PUSS
Kommentarer
Trackback
