Even the best falls down sometimes
Mysig förfest hos Bine igår, sen kåren hela kvällen lång med fina människor. Jag är lyckligt lottad som har vissa människor i mitt liv! Ibland kan jag dock bland människor känna mig väldigt ensam, helt plötsligt utan anledning. Igår framåt slutet på kvällen var en sån kväll, hade en hel del människor runt omkring men kände mig så satans ensam, ledsen, orkeslös och bara, intetsägande. Allting som hänt de senaste veckorna kom upp till ytan i huvudet på mig och jag kände mig så fruktansvärt ensam och som att jag inte gör någon skillnad, att jag bara är i vägen och vad jag är gör så blir det inte bra ändå..
Hem till Robert en sväng med Hiddy efter att vi åkt hem för lite musik, mys och en hamburgare. Somnade halv 4 imorse med lite ont i magen efter alla tankar under kvällen. Det finns människor som förstår den där känslan av att känna sig ensam i ett rum, att känna sig världelös och att vara ledsen och ibland blir man förvånad över vilka människor det är, igår hade jag Pohl på sms halva natten och det gjorde en väldig skillnad, <3
Varför är människor så självupptagna? Varför ska man alltid finnas för andra och se när de är ledsna men när man själv är nere eller när man själv behöver en kram eller bara ngn som säger att man är bra, då finns det ingen? Istället tycker alla att man är sur och bitter.. jävla kaos.
Imorgon åker jag till Växjö och träffar släkten och pausar lite, inte paus från plugget men paus från alla tankar och det ska bli fruktansvärt skönt på ett sätt. Förhoppningsvis träffar jag Emil på lördag för första gången på ett halvår, det behöver jag och det hade varit magiskt!
PUSS
Kommentarer
Trackback
