Jönna - allting finns med, inget censureras

Att en person som har gjort att jag verkligen gillade hockey, som gjorde att jag började gilla HV71 och som gav så mkt glädje till så många andra människor, det är helt ofattbart att han är borta. 30 år var allt han fick.

Supporters har mist sin hjälte, vänner har mist sin vän, lagkamrater har mist en lagkamrat, en fru har mist sin man och två små pojkar har mist sin pappa föralltid.

Det var jobbigt att se bildspelet och bilderna som var på isen, att se Davidsson, Petrasek, Andersson och Melin gå fram och tända varsin ljus. Ofattbart.

Det jobbigaste var ändå att musik, fields of gold, halleluja och hero spelades om och om igen. Så gripande och så vackert. Spelarna som gick in på isen och la en blomma. Stefans två söner som tog farväl av sin far.. ngt ingen barn någonsin borde behöva göra.

Filmklipp med intervjuer, en skrattande Stefan, en glad Stefan, när de vinner SM-guld, Stefan in action och när Stefan dansar. Att se honom dansa var nog det som fick mig att börja gråta på allvar i arenan, så otroligt gripande och sorgligt. Hans barn bidrog enormt mkt också till mina tårar.

Hela hallen grät, en hel hall, över 8000 personer med så otroligt mkt sorg men samtidigt så otroligt mkt kärlek.

En tryckt och tyst stämning, nästan obehagligt tyst.

Att dessutom få gå ut på isen ( vilket var första gången för mig men jag tänkte knappt ens på det eftersom jag var så gripen av stunden, hade det varit ett annat tillfälle hade jag varit extatisk av att stå på HV:s is) och lägga en blomma brevid en av bilderna var otroligt sorgligt och jag kände mig ganska omtumlad och avtrubbad.

Jag lämnade hallen med tungt hjärta efter att ha skrivit i minnesboken, dock glömde jag att skriva mitt starkaste minne av Stefan men jag skrev ngt annat som kom direkt från hjärtat. Jag la min andra blomma på minnesplatsen utanför arenan och beundrade alla andra ljus och blommor. Allt var så stort, så vackert och så oroligt sorgligt och känslosamt.

Att få hedra Stefan Liv var viktigt för mig, det var utan tvekan bland det värsta jag varit med om utan att överdriva men det var nödvändigt att gå igenom för att komma till insikt och för att förstå vad som har hänt.

Jag minns fortfarande starkt den enda gången jag såg honom spela, den 1 November 2008. Resultatet blev 4-3 till HV mot Färjestad. Att se honom spela och att få se honom dansa live så som jag sett på tv så många ggr var en otroligt euforisk upplevelse och jag är glad att jag fick tummen ur och såg den matchen, en match som jag kommer minnas länge.

Vila i frid Stefan Liv, du fina människa, du duktiga hockeyspelare, hjälten och legenden,

Alltid saknad men aldrig glömd.

RIP <3

ett enormt hav utanför arenan som fylls på timme för timme hela tiden och mer blev det i hallen.

en sån otroligt älskad och uppskattad människa!