Jönna - allting finns med, inget censureras

Jag saknar mitt hem, mitt riktiga hem. Hemmet där mamma är glad när man kommer hem, där pappa inte är sönderjobbad utan kan fråga hur man haft det under dagen, en bror som kommer hem och är helt ointresserad och sitter med sin mobil hela kvällen och bara pratar med pappa om han måste prata med någon.
Jag saknar GG, de närmaste 8 som är fantastiska i mina ögon, som kompletterar mig och som känner mig i mina ansiktsuttryck, som vet när jag är seriös och oseriös. Jag saknar det vi hade innan alla flyttade och började sina liv på var sitt håll, det är svårt att sammanstråla 9 människors olika liv nu när alla lever så olika, när ngr flyttat, ngr pluggar och andra jobbar.
Jag saknar 2004-2007, 2008, 2009, året då jag hade ngt speciellt, som jag fortfarande har men inte på samma vis, åren som.. behöver inte säga så mkt egentligen för de som vet vad jag pratar om vet precis vad som kommer här efter.. :p det var iaf år som allting stod rätt till, då jag inte behövde vara rädd för ngt för jag hade ngn som skulle fånga mej om jag föll. ( vilket fortfarande är så men det är svårare nu ). Jag saknar dem vi var, SJ-JS. Tåget med vagnar som är sammansvetsade och aldrig bryts, tåget som går och går fram och tillbaka och aldrig stannar. :)

Jag saknar Bastian, saknar den tjejen han tyckte om, den osäkra Sara med noll koll och som lät sig ryckas med och sen insåg vad det gav henne. Saknar hans röst och dilekt, på sättet som han får mig att skratta och på sättet som han kallar mig Nooblet.. sättet som han får mig att känna mig trygg trots att vi bor 300 mil ifrån varandra, hur han får mig att börja gråta, hur han får mig att förstå att jag fortfarande är viktig för honom och att bryr sig om mig.
Jag saknar Hades, vissa dagar mer än andra, saknar hans doft och hur kramar om en när man är ledsen, hur han sticker fram huvudet och vill att man ska gosa med honom när man lyfte upp honom..fina fina Hades.
Jag saknar den Hans som finns på film, hur vi skrattade, åkte pulka, hur jag lagade mat, hans hockeyutrustning, hans ögon, hans röst när han sa mitt namn och det faktumet att jag alltid var hans prinsessa och fortfarande var när jag var 10 år gammal. Citerar boken jag läste häromdagen igen " Jag saknar att ha en pappa, men inte min egen för jag har vant mig vid att inte ha honom här "

Har en tendes att sakna saker som är borta, som man aldrig kan få tillbaka på samma sätt, men man saknar aldrig det man har eller kan få. Så är det bara. Strowling down the memory land tonight. Maybe 'cause I'm home alone for the first time in 3-5 days.