Jönna - allting finns med, inget censureras

Just ikväll tror jag att vi kör på ett helt sanningsenligt inlägg faktiskt, jag kommer förmodligen att säga för mkt men just nu känns det som att jag måste göra det för jag vill inte ringa till ngn och störa vid denna tiden på dygnet.
Jag hjälpte Sacha att flytta idag, ngt som kändes bra tills tankarna hann ifatt mig nu ikväll, jag får aldrig riktigt chansen att prata om min kommande flytt för det känns som att alla tycker att jag överdriver när jag blir ledsen. ingen vill riktigt lyssna eller så vill de helt enkelt bara inte se mig gråta.
Ibland vill jag bara hugga tag i ngn och få den att fatta, vem som helst bara jag får ösa ur mig alltihop. Känns som att folk har för fullt upp själva för att orka lyssna just nu trots att jag behöver det.
Jag förlorar kontrollen, kan inte hålla ihop mig själv och mest känner det som att jag står ensam för första gången på länge. Trots att studenten är kvar och sommaren är kvar så hjälper det inte särskilt mkt, jag vill umgås med dem jag tycker om hela tiden nu, jag måste! Jag umgås med dem i desperation eftersom att snart är allting borta, det slits ur händerna på mig.Allting som jag tycker om, bryr mig om kommer att försvinna om 127 dagar och kvar står bara jag. Ensam. Övergiven.
Att få svart på vitt tidigare ikväll om hur sommaren kommer se ut på umgängesfronten känns inte allt för ljus, att bara ha 10 veckor kvar och jag som jobbar minst 8 veckor känns inte jättelockande. Hade hellre gått i skolan ett halvår till och ha chans att umgås med folket som det är just nu. Jag vill kunna njuta av en solnedgång, kunna grilla tillsammans med dem jag tycker om och stanna uppe hela nätterna men just nu så ser inte det särskilt just ut. Allting glider genom mina fingrar, jag gråter mer än vanligt, har svårt att lugna ner mig och har svårt att sova. Har svårt att hitta perspektiv på saker. Tårarna finns hos mig just nu också, i denna stunden och det känns som att vissa ser rakt igenom mig, vissa ser min sorgsenhet andra inte. Vissa tar den seriöst och frågar om vi ska prata om det, andra skrattar bort det. Oftast vill jag inte prata om det, det är för stort att sätta ord på men jag vet att jag måste, vet att jag borde.

På fredag har jag min chans, min chans att gråta och säga exakt hur det känns. Kl 9.15 på båtmanstorget. Men det jag behöver. Vet ni vad jag behöver? Jag behöver få skrika, få gråta, få skriva, få sjunga och jag behöver få vara på mitt egna ställe, ligga där ett tag och bara andas, jag behöver en natt som förr då man bara pratade och skrattade och blev så trött att man knappt orkade gå hem och jag vill få känna kärlek igen, få känna mig kär för att förstå att det finns en person som orkar lyssna, som orkar prata och som orkar och försöker förstå. Jag behöver en kram, jag behöver ngn som bara lyssnar utan att säga ngt, som låter mig prata färdigt och som kan tala om att det mesta kommer ordna sig om man bara tror på det.  Så vill jag ha det. Inget annat. ok?