Lillebror
Jag har 3 småbröder, en halvbror och två bröder på heltid. Jag måste alltid vara den kloka med mina två bröder, den som är mognast, den som har alla svaren och den som kan berätta om saker som de inte har den blekaste aning om.
Min ena lillebror, han är 9 månader yngre än mig och har alltid varit den mest försiktiga av oss, trots att vi båda är osäkra är han den som är mest rädd om hur han framställs av bland andra. Trots detta klarar han sig mycket bättre än mig i sociala kretsar så han bjuder betydligt mer på sig själv.
Allting är mest kaos, för min lillebror och jag kommer inte så bra överrens just nu. Vi går mest förbi varandra och pratar mer eller mindre inte..
Jag behöver min lillebror, vi har båda gjort fel, ursäkt har mottagits men det känns inte äkta. Även om jag vet att den är det så kändes det inte ärligt menat.
1.5 månad utan min bror, 6 veckor, 42 dagar. På tok för lång tid. Jag saknar skrattet, flinet runt ögonen, kramen när man ses, de samförstående skämten när vi driver med våran lillebror. De småsakerna, alla retningar, alla high-fivar och alla tjaffs när ingen vill ge sig i en diskussion tills båda tillslut skrattar åt den andra när man ser ett leende som spricker upp.
Förlåt, men jag orkar snart inte mer.. jag behöver någon som peppar, någon som gör mig glad igen och ger mig tillbaka min balans, någon som ger mig tröst när jag är ledsen och ger mig en kram när man ser att det behövs. Sånt som en bror gör..
Martin, din syster saknar dig.
