Segerns sötma
Idag har jag legat i sängen hela dagen, har endast vattnat blommorna utomhus i pyjamas XD och varit inne hos grannen och kollat till deras katter en sista gång. Sen har jag faktiskt duschat också, annars har det varit film, bok och en massa mat för min del. konstig mat också. Mackor, rå korv med ketchup, 8 Piggelin, lite vaniljglass, chokladmjölk, vatten och popcorn. Jippie. Men jag ville.
Kvällen har mest bestått utav att försöka få tag på någon att prata med , kände mej grymt ensam. Ville ha någon hos mig.
Och det är likadant just nu , vill ha någon som andas lugnande jämte mig och någon som håller mig när jag inte kan sova eller när jag är ledsen, vill inte sova trots att jag borde för imorgon ska jag göra körkortsteori, fixa med min uppgift och ev ge mig ut på springrunda, för det behöver jag och jag känner för att få ont i vaderna, få känna lite smärta och få ont, ska springa tills jag inte orkar längre. För jag vill och behöver få känna på lite hur det känns att ha fysiskt ont igen.
Hinner jag, så ska jag faktiskt börja att skriva igen, efter den oerhörda responsen jag fick på min slutuppgift på " skrivarlektionerna " så känner jag mig sugen på det, jag vill få pennan att glöda igen, få ut känslorna genom ord igen, fina ord så att folk förstår. Men vi får se hur det blir med det. Först ska jag sova lite granna imorgon för jag är egentligen fortfarande dödstrött. Det var jobbigt att komma ur sängen idag, jag ville bara fortsätta sova, men grannens katter hade redan fått vänta 1 timme för länge så jag gick upp ändå.
Kvällen i räppe igår var väl, okej antar jag. Visst, jag skrattade, men det hade DENNA gången med andra saker att göra, jag blev lite rund under fötterna svar jag, jag vinglade fram ett tag. Men jag klarade mig.
Cyklade dit tillsammans med en väldigt god vän till mig, trevlig cyklenfärd ändå, det behövs egentligen inte sägas så mkt, men jag kan nämna ett namn, Johanna. <3 Sen cykelfärd hem med min vän som är finast i världen, äntligen fick jag bevisa någonting, att folk kan räkna med mig. Tog längre tid att cykla hem men det var det värt. Trots rädsla och oro så var det värt det och jag cyklade mkt hellre än att åka buss faktiskt.
Somnade runt 2 tiden, helt slut i kroppen. Men idag mår kroppen bra, lite för bra kanske.
Fortfarande rosa moln som jag inte vill komma nerifrån, jag kan inte komma ner. det räcker med samhörighet, något som det finns stora mängder av och jag är oerhört tacksam, tåget går inte att bryta, det sitter för hårt sammansvetsat. Jag har segrat över mig själv och min egen stolthet och jag har aldrig smakat något godare än det goda jag får tillbaka.
folk ser att jag är lycklig och det uppskattas eftersom att jag inte varit så lycklig på 7 månader. <3
Kvällen har mest bestått utav att försöka få tag på någon att prata med , kände mej grymt ensam. Ville ha någon hos mig.
Och det är likadant just nu , vill ha någon som andas lugnande jämte mig och någon som håller mig när jag inte kan sova eller när jag är ledsen, vill inte sova trots att jag borde för imorgon ska jag göra körkortsteori, fixa med min uppgift och ev ge mig ut på springrunda, för det behöver jag och jag känner för att få ont i vaderna, få känna lite smärta och få ont, ska springa tills jag inte orkar längre. För jag vill och behöver få känna på lite hur det känns att ha fysiskt ont igen.
Hinner jag, så ska jag faktiskt börja att skriva igen, efter den oerhörda responsen jag fick på min slutuppgift på " skrivarlektionerna " så känner jag mig sugen på det, jag vill få pennan att glöda igen, få ut känslorna genom ord igen, fina ord så att folk förstår. Men vi får se hur det blir med det. Först ska jag sova lite granna imorgon för jag är egentligen fortfarande dödstrött. Det var jobbigt att komma ur sängen idag, jag ville bara fortsätta sova, men grannens katter hade redan fått vänta 1 timme för länge så jag gick upp ändå.
Kvällen i räppe igår var väl, okej antar jag. Visst, jag skrattade, men det hade DENNA gången med andra saker att göra, jag blev lite rund under fötterna svar jag, jag vinglade fram ett tag. Men jag klarade mig.
Cyklade dit tillsammans med en väldigt god vän till mig, trevlig cyklenfärd ändå, det behövs egentligen inte sägas så mkt, men jag kan nämna ett namn, Johanna. <3 Sen cykelfärd hem med min vän som är finast i världen, äntligen fick jag bevisa någonting, att folk kan räkna med mig. Tog längre tid att cykla hem men det var det värt. Trots rädsla och oro så var det värt det och jag cyklade mkt hellre än att åka buss faktiskt.
Somnade runt 2 tiden, helt slut i kroppen. Men idag mår kroppen bra, lite för bra kanske.
Fortfarande rosa moln som jag inte vill komma nerifrån, jag kan inte komma ner. det räcker med samhörighet, något som det finns stora mängder av och jag är oerhört tacksam, tåget går inte att bryta, det sitter för hårt sammansvetsat. Jag har segrat över mig själv och min egen stolthet och jag har aldrig smakat något godare än det goda jag får tillbaka.
folk ser att jag är lycklig och det uppskattas eftersom att jag inte varit så lycklig på 7 månader. <3
Kommentarer
Trackback
