Nån slags verklighet
Jag känner mig ensam hela tiden, även om jag umgås med folk så känner mig ensam.
Och jag tror jag vet vad det rör sig om., det är just det faktumet att det känns som att alla skaffar pojkvän/flickvän förutom jag, alla har någon på g åtminstone känns det som utom jag och det känns väldigt ensamt. Jag är rädd för att min dag aldrig kommer, att jag aldrig kommer bli förälskad igen. Det skrämmer mig, kommer jag någonsin kunna hitta den där speciella personen? Vars namn är det sista man tänker på innan man somnar, vars namn får magen att kränga till och honom som man kan dela allting med.
Jag är rädd att aldrig få uppleva något sånt, aldrig få känna på den äkta lyckan.
Är det bara jag som kommer att vara sist kvar när alla mina kompisar har blivit tillsammans med någon ? Är det jag som kommer bli ensam utan någon vid min sida ?
Jag ser hur lyckliga alla runt omkring mig är, det har någon att sms:a till, det får någon särskild blick i ögonen när de tittar upp, deras leende blir annorlunda och de blir med medvetna om hur de ska uppträda, säga och så vidare. De strålar om dem, deras kinder får liv och ögonen har ett särskild glitter. Ett glitter som jag också brukade ha.
Man ser hur deras ansiktsuttryck ändras när de pratar om honom/ henne och man vet själv hur mkt magen kränger till och hur mkt det känns i magen när någon man tycker om pratar med en, kysser en, viskar fina ord i ens öra, sms:ar en eller vad som helst så länge det är han/hon som gör det.
Jag vill ha tillbaka den känslan, få ha någon att tänka på, någon att smsa sådär speciellt, någon att få kyssa och krama på, någon att få dela allting med, någon som får det att kränga till i magen så fort man får ett sms, en blick, en kyss eller vad som. Jag vill få känna den särskilda känslan igen.
Jag vill hitta den där personen som ödet har bestämmt åt mig, han som är det första man tänker på på morgonen och det sista innan man somnar. Jag vill hitta the perfect match.
Samtidigt är jag rädd eftersom att jag fått mitt hjärta krossat 2 ggr ganska rejält, jag är rädd för att aldrig våga öppna upp mig helt och kunna släppa in någon i mitt hjärta. Rädd att aldrig mer kunna bli förälskad. Rädd för att aldrig kunna älska någon helhjärtat eftersom att egentligen så är mitt hjärta fortfarande inte helt och inte helt och hållet mitt och det är ännu mer skrämmande. När ska eller kan man sluta älska ?
när kan eller ska man gå vidare ?
jag är ensam, jag är rädd och jag saknar lite förståelse, lite gemenskap och jag saknar att ha en särskild pojk. Är det någon som vet var jag kan hitta någon så fix me up or something. För att på sätt och vis vill jag, trots att jag egentligen är vettskrämd på samma gång, men you gotta start sometime and with someone, right?
Och jag tror jag vet vad det rör sig om., det är just det faktumet att det känns som att alla skaffar pojkvän/flickvän förutom jag, alla har någon på g åtminstone känns det som utom jag och det känns väldigt ensamt. Jag är rädd för att min dag aldrig kommer, att jag aldrig kommer bli förälskad igen. Det skrämmer mig, kommer jag någonsin kunna hitta den där speciella personen? Vars namn är det sista man tänker på innan man somnar, vars namn får magen att kränga till och honom som man kan dela allting med.
Jag är rädd att aldrig få uppleva något sånt, aldrig få känna på den äkta lyckan.
Är det bara jag som kommer att vara sist kvar när alla mina kompisar har blivit tillsammans med någon ? Är det jag som kommer bli ensam utan någon vid min sida ?
Jag ser hur lyckliga alla runt omkring mig är, det har någon att sms:a till, det får någon särskild blick i ögonen när de tittar upp, deras leende blir annorlunda och de blir med medvetna om hur de ska uppträda, säga och så vidare. De strålar om dem, deras kinder får liv och ögonen har ett särskild glitter. Ett glitter som jag också brukade ha.
Man ser hur deras ansiktsuttryck ändras när de pratar om honom/ henne och man vet själv hur mkt magen kränger till och hur mkt det känns i magen när någon man tycker om pratar med en, kysser en, viskar fina ord i ens öra, sms:ar en eller vad som helst så länge det är han/hon som gör det.
Jag vill ha tillbaka den känslan, få ha någon att tänka på, någon att smsa sådär speciellt, någon att få kyssa och krama på, någon att få dela allting med, någon som får det att kränga till i magen så fort man får ett sms, en blick, en kyss eller vad som. Jag vill få känna den särskilda känslan igen.
Jag vill hitta den där personen som ödet har bestämmt åt mig, han som är det första man tänker på på morgonen och det sista innan man somnar. Jag vill hitta the perfect match.
Samtidigt är jag rädd eftersom att jag fått mitt hjärta krossat 2 ggr ganska rejält, jag är rädd för att aldrig våga öppna upp mig helt och kunna släppa in någon i mitt hjärta. Rädd att aldrig mer kunna bli förälskad. Rädd för att aldrig kunna älska någon helhjärtat eftersom att egentligen så är mitt hjärta fortfarande inte helt och inte helt och hållet mitt och det är ännu mer skrämmande. När ska eller kan man sluta älska ?
när kan eller ska man gå vidare ?
jag är ensam, jag är rädd och jag saknar lite förståelse, lite gemenskap och jag saknar att ha en särskild pojk. Är det någon som vet var jag kan hitta någon så fix me up or something. För att på sätt och vis vill jag, trots att jag egentligen är vettskrämd på samma gång, men you gotta start sometime and with someone, right?
Kommentarer
Postat av: Simone
Du har alltid mig. Vi kan vara vilsna tillsammans mest. pusspusspusspuss
Trackback
